bloggnyllet

Jag har länge känt att en person man ser upp till, en man kallar för sin "förebild"

är viktigt i ens liv. Alltså, en närastående eller en bekant som ger bra råd, vägldedning,

skiljer från rätt och fel i livets gång. Den personen jag började se upp till var när jag blev 

18-19 år, lite sent skulle jag vilja skriva men bättre sent än aldrig är faktiskt rätt i detta

fallet. Innan dess kan man säga att mina förebilder här hemma, inte skulle kunna vara
"någon att se upp till".

 

Det har dock sina fördelar också exempelvis att man ser andras personers

misstag, brister och tar lärdom av dem för att bli en bättre förebild för sina egna barn.
Åtminstone så långt hänger jag själv med för det är på det viset jag blir bättre själv som

person, pappa, broder & son. Tyvärr, känner jag i just detta nu att jag "misslyckas"

med att vara den förebilden som jag vill vara och det har blivit på det viset i samband

med knäskadan, tankarna, allt som har hänt under året & hur krossad jag känner mig

inombords av olika anledningar.

Jag önskar att jag hade någon omkring mig nu som kan vägleda mig igenom det här

för att jag är vilse och jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta? Jag har försökt med

väldigt mycket, men har svårt att hitta svaret. Jag har en sak jag måste göra för

mig själv som kanske hjälper efteråt, men det är känsligt att jag är rädd för att

bli sårbar igen, men jag ska göra det för det är värt mödan skulle jag tro

i längden och då kanske jag blir den förebilden jag vill vara. Då har jag med

andra ord klarat mig rätt bra utan någon egen förebild kring situationen som

är i dagsläget.

Ifall jag lyckas utan förebild, då har jag en fråga till er: